Normalt?

En god vän skrev att jag hade ett vackert tankesätt och att hon önskade sig hälften. Detta fick mig givetvis att fundera en del. Tänker vi olika och gör vi i så fall det i sådan grad att man önskar sig annorlunda?
Nå, det jag nu funderade på var att denna vän som kommenterade tankesättet, är en fantastisk person som tagit sig över massor av berg och simmat genom sjöarna i dalgångarna utan kramp. Hon har också tagit modiga beslut och är en stark förebild för många - inte minst mig! Hur och inte minst VARFÖR skulle hon vilja tänka annorlunda?
Jag tycker man ska tänka som man gör - så länge man passar sig för att bli normal!
Normal är ett otäckt ord som jag egentligen inte alls förstår. Normal... För vem? Jag brukar kalla mina ungar normalstörda - DET är ett bättre ord! Normalstörd... Det rullar bra på tungan tycker jag. Det var en annan god vän, som precis som vi har diagnoser i familjen, som skulle beskriva sitt andra barn, normalstörd. Japp! Känns bra!

När vi ändå är inne på diagnoser och annat smaskigt kom jag att tänka på en annan sak.
Jag har "lite" problem med att få ordning på mina studier.. Jag känner ett starkt motstånd och KAN inte ta tag i livets måsten.
Min kära syster ringde en dag och meddelade glatt (hon lider av samma åkomma) att hon hittat vår diagnos (den FINNS på RIKTIGT!) - SYSTEMÅNGEST! Ja, man klarar inte av att sorteras in i fack och bli tillsagd exakt vad man ska göra när - typ. Min goda barndomsvän frågade efter att jag berättat detta för henne om det var obotbart. Va? Tänkte jag, jag vill inte BOTA detta, det känns ju sunt! Unik i sin annorlundahet, det är jag det ;o)