När jag var liten hade jag tur. Kanske mer tur än nu eftersom jag inte hade några "måsten" och "borde" hängande i hasorna.
Många skollov tillbringade jag hos min älskade mormor och gammelmormor. Ja, jag hade redans som barn turen att ha gamla människor i min närhet. I samma hus som mina mormödrar bodde mormors bror och hans fru. De hade bondgård med bla. hästar och kor och det fanns alltid (nej, jag skojar inte!) kattungar hos dom.
Tillsammans med dessa underbara människor fick jag som barn chansen att vara delaktig i flera utdöende ritualer. Jag var bland annat med och namngav årets kalvar.
En annan stor händelse var att få vara med och valla korna när de skulle ut från ladugården till hagen eller in för mjölkning på kvällen. Man fick sin käpp och alla hjälptes till så inte korna tog fel väg.
I dag har jag varit på mormors brors frus begravning. En bit av min barndom försvann som i ett trollslag och fast vi inte hade kontakt så ofta som man önskar så känner jag sorg och vemod över den förlorade delen av mitt liv. Det är ju trots allt som prästen sa " Det är vår förlust, inte Guns".
1 kommentar:
Fint inlägg, Malin! Jättefint. Värdigt.
Kan också känna så ibland, jaha, nu är den eller den borta. Det betyder att jag aldrig kommer att få återuppleva vissa saker som betytt mycket för mig. Jobbigt, men man inser (precis som du i inlägget) att man haft så många bra stunder som man lindat in i hjärtat.
Kram Solly.
Skicka en kommentar