Självanalys.

Oftast är jag en lugn person. Jag retar sällan upp mig. Jag stressar inte heller speciellt mycket. Visst, jag har lite för mycket att göra, men jag gör det jag hinner och resten låter jag bli.

Jag morrar sällan och när jag gör det är det inte många som bryr sig speciellt mycket.

Ibland gör någon något riktigt dumt (enligt mig). Kanske någon är lite lätt suicid och är taskiga mot mina barn eller gör något riktigt elakt mot mina nära. Då kan jag förväxlas med en annan typ av livsform.

Det händer att jag blir så heligt trött på alla måsten. Att man borde ha gjort si eller så.

Varför har man inte pyntat färdigt innan jul

eller skurat golvet varje fredag?

Jag undrar: Varför gör ingen detta ÅT mig? Jag är helt klart inte lämpad för dessa sysselsättningar. Rent utav usel faktiskt. men jag gnor på i "alla" mina 10minuters-pauser mellan barn och studier. Att sedan ingen märker det och att de flesta glatt skämtar vidare om mitt kaoshem - det lär jag få leva med.

Jag prioriterar - inbillar jag mig iallafall.

Jag borde måla klart hallen.... Färgen väntar. Alla saker finns, det är bara att sätta igång!
Motivation? Hohoooo.....?

Nä, jag vill hellre ligga på en äng och vila....

Eller umgås med mina vänner....

Kanske rent utav ta en liten whiskey i kvällssolen.....

DET skulle jag vilja göra i dag!

Vart slutade nu detta? Diagnos: LAT.